"Du är bara en kul grej"
Jag visste att det skulle kännas såhär, igentligen vet jag inte varför jag ens försökte ändra åsikt på dig, jag förstår inte varför jag ens gav mig in på det. Jag visste igentligen precis vad som gällde när du sa att jag bara en kul grej, jag visste och sa till mig själv att jag ska inte bli involverad på det sättet med tanke på att jag vet vart han vill ha mig. Jag visste precis vart du ville ha mig, ändå fixar jag själv inte att hålla distansen? Jag menar, om jag visste varför fortsatte jag då?
Jag som alltid framstår som den känslokalla som aldrig tar åt mig, saker som igentligen aldrig skulle röra mig i ryggen, det som skulle vara en vindpust för mig men lik förbanat åkte jag dit... ännu en gång.
Jag vet innerst inne att jag igentligen inte borde fortsätta med det jag gjorde. Nu vet jag, aldrig mer säger jag!
Fast igentligen? Borde jag ens bry mig, jag visste att jag var en leksak i dina ögon. Jag visste allt detta innan allt satte igång, innan jag fick skuldkänslor för något jag igentligen inte borde ha skuldkänslor för. Men lik förbannat så ligger jag här i min säng med en klump i mitt bröst för att jag vet inte hur du ska reagera om jag berättar. Jag menar berättat har jag ju redan gjort, och det rörde inte dig i ryggen, så som jag skulle reagera om du gjorde samma sak, jag menar, så som jag var, så som jag framstår, den jag alltid har varit, den som alltid pallar allt, den som inte bryr sig om något, den som alltid har lyckats fly alla problem, den som skapade respekt för alla, hon som fick respekt av alla, men helt plötsligt känner jag mig så ensam,sårad,besviken och ledsen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har aldrig kännt mig så ensam som just nu, just nu. Borde jag igentligen ens skriva detta? Eller är det så att jag kanske borde lämna det bakom mig och se allt som en kul grej? Så att du blir min leksak, jag menar, har du mig som leksak så kan jag ju ha dig som det. Jag inser en dag senare att det jag gjorde var fel, men du borde inte bry dig, vilket du inte gör, vilket sårar.
"Det" är det som får mig att försvinna & den känslan har aldrig kännts mer behövlig än nu.
♥
Jag som alltid framstår som den känslokalla som aldrig tar åt mig, saker som igentligen aldrig skulle röra mig i ryggen, det som skulle vara en vindpust för mig men lik förbanat åkte jag dit... ännu en gång.
Jag vet innerst inne att jag igentligen inte borde fortsätta med det jag gjorde. Nu vet jag, aldrig mer säger jag!
Fast igentligen? Borde jag ens bry mig, jag visste att jag var en leksak i dina ögon. Jag visste allt detta innan allt satte igång, innan jag fick skuldkänslor för något jag igentligen inte borde ha skuldkänslor för. Men lik förbannat så ligger jag här i min säng med en klump i mitt bröst för att jag vet inte hur du ska reagera om jag berättar. Jag menar berättat har jag ju redan gjort, och det rörde inte dig i ryggen, så som jag skulle reagera om du gjorde samma sak, jag menar, så som jag var, så som jag framstår, den jag alltid har varit, den som alltid pallar allt, den som inte bryr sig om något, den som alltid har lyckats fly alla problem, den som skapade respekt för alla, hon som fick respekt av alla, men helt plötsligt känner jag mig så ensam,sårad,besviken och ledsen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har aldrig kännt mig så ensam som just nu, just nu. Borde jag igentligen ens skriva detta? Eller är det så att jag kanske borde lämna det bakom mig och se allt som en kul grej? Så att du blir min leksak, jag menar, har du mig som leksak så kan jag ju ha dig som det. Jag inser en dag senare att det jag gjorde var fel, men du borde inte bry dig, vilket du inte gör, vilket sårar.
"Det" är det som får mig att försvinna & den känslan har aldrig kännts mer behövlig än nu.
♥
Kommentarer
Trackback
